Poow, där kom den tygnsta rubriken jag skrivit. Varit på personalmöte, shit nya Maxi kommer bli toppen! Hela mötet va väldigt positivt. Blicken framåt, de är inte långt kvar nu.. :)

Såg även bilder från takraset, kommer ihåg när jag såg dom bilderna från räddningtjänsten. De var då jag förstog verkligheten. Torsdagen den 4 mars på folkets hus. Räddningtjänsten var där för att informera hur deras arbete gått.
Måndag 1 mars. Jag hade jobbat frukt på förmiddagen, 5-12. hade gjort en fin första gavel. Skulle handla men betämde lunch med Emma och sköt upp det till senare. Jag hann komma hem till dörren innan telefonerna började ringa. Sms; Lever du?

Från NWT.

År 2010 har varit ett händelserikt år. De absolut bästa har hänt mig och jag tror det är han som räddat mig från botten. Tack älskade sambo. Sen önskar jag ju givetvis inte att mina vänner hade behövt det här heller. Men om vi kunde bli närmre så är vi nu det, vi har tagit oss igenom allt, tillsammans. Och vi har torkat tårar på varandra, gråtit över varandras olycka. Men vi har även skrattat, jag är så otroligt lyckligt lottad för mina vänner. Tack!



Jaa, 2010 har varit året då jag tänkte mycket på döden. Inte att jag skulle dö, men va fort de kan gå. Jag förlorade farfar. Han var sjuk men det gick för fort. Vad mycket en person lämnar efter sig. Som farmor sa framför graven "Tack för våran tid". Ja tack farfar för våran tid. :) Jag har alltid tagit döden hårt. Jag har svårt att hantera den, svårt att förstå att det måste ta slut.

Jag oroar mig och tänker för mycket, rädd att folk ska lämna mig, såra mig. Hanna för guds skull lev! Jag och Maria pratar mycket coh jag kanske ska orka och våga gå tillbaka till Sture, reda ut allt.. För jag vill njuta av livet med dig, inte vara rädd för att förlora.

XOXO
Djupet själv ;)

Livet kan vara vackert som en sommardag.

Där himlen är fri från varje moln.

Men plötsligt som en blixt ifrån en himmel klar

det känns en iskall vind.

Alla har vi haft någon som vi hållit av,

som varit en del av våra liv.

Och den som var vår älskade,

vår bästa vän, finns inte längre kvar.

Jag har en tro som ger mig tröst och styrka,

att vi ska ses igen när tiden tagit slut.

Trots att skiljas var så svårt

så vet jag att du lever i ett ljus,

i det hemmet som vi kallar Faderns hus.

Vi kan inte förklara livets hemlighet.

Aldrig nånsin förstå allt det som sker.

Men trots de frågor som vi har,

och inga svar, Gud är den som han är.

Vi måste lära oss att det liv vi fått,

är några år som snabbt försvinner bort.

Men själen som vi har den lever alltid kvar.

Den kan aldrig dö bort, som den kropp vi har fått,

den får vara för evigt hos Gud.

Jag har en tro som ger mig tröst och styrka....

-Pappa sjöng på farfars begravning